Vet inte hur jag ska skriva det här... men vi gjorde ett femte Inseminationsförsök, som såklart också misslyckades. Det var naivt att tro något annat. Just nu befinner jag mig på botten. Det är sjukt jobbigt som det är och så tar jobbet snart kol på mig, känns som om bägaren är på väg att rinna över...
Jag måste hitta något att fokusera på. Innan jag skulle gå hem från jobbet i dag gick jag på toaletten... satt och kissade å det slog mig att "detta är det ENDA stället där jag får vara i fred...såvida inte jobbtelefonen ringer, (Jo det har hänt att den ringer när jag varit på toaletten)" Vart jag än befinner mig så blir jag störd och avbruten i mitt arbete. Det kan vara en liten fråga från undersköterskorna, en konsult som vill veta mer om en patient, avdelningsläkaren kommer och säger "Jo förresten 11:1 går hem, en anhörig i telefon som undrar hur en patient mår (som förvisso ringer varje dag), Rapport till bistånd, hemtjänst, sjuksköterskor... Det är jag som ska planera och organisera. Det är även så att JAG måste ha koll på läkaren, att denne gör allt inför hemgången, annars är det jag som får skit. Hur mycket tid får jag egentligen med patienterna? INTE MYCKET! Jag är duktig på mitt jobb. Men jag har INTE tiden som krävs för att GÖRA ett bra jobb. Det är frustrerande.
Hur som helst... där gick frustrationen över att vara barnlös och jävligt trött på sitt jobb lite in i varandra... Jag är bara en människa.