Sitter uppkrupen i soffan. Tittar på reprisen av "En resa för livet" på kanal 4 där ett gäng kända artister och låtskrivare åkt till Filippinerna. Darin besöker i detta avsnittet ett barnhem, filmkameror får inte tas med in.. men de filmar ändå med en mobilkamera.
Det jag ser får mig att brista i gråt, fullständigt. Tårarna bara forsar ner för kinderna.. de finns så många barn som skulle behöva en familj. Men så ligger de där på barnhemmet i sina spjälsängar. Fastbundna med tyg kring handlederna som i sin tur är fästa i spjälsängen. Som i ett fängelse. Helt fucking unbelievable!! 30st barn på 3-4 personal. Darin tar upp ett barn som tar ett rejält tag i hans tröja för att "hålla sig kvar" man ser vad barnet njuter av den "lilla" uppmärksamheten, när han sedan släpper ner barnet i sin säng igen brister barnet i gråt och jag här på andra sidan tv-skärmen gråter ännu mer. Det är små barn som behöver kärlek, uppmärksamhet, stimulans och framförallt en trygg familj att växa upp i...Varför i helvete ska de vara en så fruktansvärt långdragen process att adoptera?
