Har länge haft dåligt samvete över att jag hållit bloggen hemlig för mannnen. Men behöver ha den här ventilen, där jag kan vara ärlig om mina känslor, är inte den gråtmilda typen, tvärtom har alltid varit hård som sten utåt tillåter mig inte gråta förutom mellan husets fyra väggar, ensam eller ihopkrupen hos mannen. Men den sista tiden har jag blivit mer känslig, bröt bland annat ihop inför grannen när jag berättade för henne... och jag är rädd för att bryta ihop okontrollerbart när jag berättar om vår situation. Tre kollegor vet också om vad vi går igenom och jag är nog påväg att berätta för fler som jag finner tillit till. Känns som om jag öppnar mig mer och mer...vilket är skönt att slippa stänga in allt.
Kvällen efter samtalet från Sahlgrenska, berättade jag för mannen om er, att jag känner mig så lyckligt lottad som har så mycket stöd! Och jag vill ju berätta om era fina kommentarer hur insatta ni är i vår resa och att det bara är positivt för mig.. han "halv lovade" till och med att kanske "gästblogga". Männen sätter ju inte direkt ord på sina känslor om man inte pressar dom lite...
Hur som helst så har han lovat att inte "leta reda" på bloggen, har berättat att jag planerat trycka den i en bok sedan så att vi kan spara vår resa, vi får bara hålla tummarna för att sagan får ett lyckligt slut!
Så till mannen min: Nu när du läser detta så håller du förmodligen boken framför dig (för du skulle inte gå emot mig och trots allt leta reda på bloggen, för det första är du ganska kass på att googla så jag tror faktiskt inte att du skulle kunna hitta den) Vi har gått igenom en ganska tuff period, tuffa besked som vi på ett sätt hade förarbetat men sen kom läkaren och gav oss förhoppningar om att det visst fanns chans för dig att bli genetisk pappa till ett barn... den lyckan var kortvarig, mattan drogs undan, under våra fötter och vi tvingdes tillbaka på ruta ett och dessutom vänta i ett helt år till...
Nu står vi här startklara på mållinjen igen. Starkare än någonsin och jag kan knappt bärga mig förrän vi får "starta behandlingen". Det är du som får mig att orka och jag lääängtar så fruktansvärt efter den dagen då vi lyckas och jag får se ditt ansiktsuttryck, hur vi för första gången kommer få gråta tillsammans av ren lycka... oj vad jag längtar. Puss jag ÄLSKAR dig*