Dagens kontroller v42
Blodtryck 135/85mmHg
Sf mått 36cm (+1cm på 1,5vecka)
Bebis hjärtslag: 140s/min
Vikt +1,6kg sedan sist. (1,5 vecka sedan). (+9,1kg sedan inskrivningen).
Urinstickan ua.
Barnmorskan frågade om vi skulle "reta" tappen lite idag, gäääärna var mitt svar. Så hon gjorde en såkallad hinnsvepning som jag hade tänkt att begära då jag vet att hon även är inne extra och jobbar var tredje helg på förlossningen så borde hon ju kunna sånt där.
Hon sa att jag var 1,5cm öppen, utplånad och mjuk tapp så det har god chans att sätta igång av sig självt. Hon trodde inte att jag skulle behöva bli igångsatt med cytotek/värkstimulerande dropp utan snarare med ballong och sedan när den ramlar ut tar de nog hål på hinnorna, eftersom jag var såpass "mogen". Hon gjorde en liten "retning" och sa att jag skulle säga till om det gjorde ont då hon sa att hon var lite "hårdhänt" men jag tyckte inte det var någon fara alls, hon kände huvudet också, bebis ligger så långt ner den kan komma.
Ringde till förlossningen för att få ett datum, så tisdag 9/6 kl 10.00 ska vi befinna oss på förlossningen för en överburenhetskontroll som dom så fint kallar det och blir förhoppningsvis igångsatta då om det inte skulle vara överbelagt eller något annat krångel..Så nu får bebisen ultimatum att antingen komma ut självmant inom ca 5dygn eller också blir h*n vräkt (urs tycker inte om det ordet) men nu vill vi faktiskt ha dig i famnen istället för i magen snälla söta bebis, kom nu=)
Telefonen fortsätter ringa och jag VEET att alla bara vill väl, men oj vad det börjar bli jobbigt med alla frågor. Samtidigt som om ingen skulle hört av sig så skulle jag väl vara irriterad på det också? kanske är mina gravidhormoner som pratar nu. Jag tror inte på några teorier på HUR man ska få igång förlossningen, bebis kommer helt enkelt när den är redo. Som svärmor frågade när hon ringde precis "om min mamma gått över mycket med sina tre barn", Öh...ja jag har ju frågat och fått svar men inte lagt på minnet för jag tycker inte det spelar någon roll att veta hur mycket/lite min mamma gick över då alla är vi olika och det behöver inte betyda att det blir samma för mig. Vill heller inte veta storlek och så på mig och mina syskon, spelar roll om det är en stor eller liten bebis. Ut ska den oavsett.
Jag minns så väl något av de första besöken hos barnmorskan då sa hon att "snart sitter du här höggravid och kanske gått över tiden" och förklarade att när man går övertiden så tillslut nästan man "ger upp" och tänker att det lika gärna kan kvitta att föda eller inte, hepp, det blev ingen bebis liksom. Tyckte det lät HELT galet, hur skulle man kunna känna så...därför blir jag lite rädd för mig själv att jag nästan känner att jag börjar ge upp, kommer det en bebis eller inte? samtidigt så har vi ju ALDRIG varit så här NÄRA en bebis som vi är nu, herre som vi kämpat i 6års tid för detta och så börjar jag tvivla nu, men har känt mig halv deppig i dag, men det känns som om det beror på alla samtal hela tiden för vad kan jag svara på? jag vet snart inte ut eller in, jag har aldrig varit med om detta förut, vet inte hur det kommer starta, hur det kommer kännas eller någonting. Allt jag vet är att om jag behåller lugnet så kommer bebis när den behagar (eller igångsättning) Är det inte bättre att VI hör av oss när vi vet något? Har GOD lust att bara stänga av mobilen och vara i min egna lilla bubbla fram till bebisen kommit ut!