Tiden springer iväg hon växer och utvecklas för var dag som går. Har nog fortfarande inte fattat att jag när mamma..jag vet ju att hon är våran bebis, på ett sätt känns det som hon föddes igår men även så känns det som om hon alltid varit här! Konstig känsla.
Kvällarna är fortfarande lite kinkiga, vi har gått över från sempers magdroppar till minifom och tycker det funkar bättre. Pysventilen använder vi en gång om dagen (på kvällen) och det kommer massa gaser. Dessvärre har hon bråkat lite denna veckan, ibland har hon vägrat bröstet!? Vet inte vad det beror på... hon är inte för trött eller för hungrig. Hon tar tag och dricker ett par klunkar och sen släpper hon och skriker otröstligt. Antingen går vi en sväng med henne på axeln i bland kommer världens rap (åh va skönt det är att höra hennes rapar, att veta att dem kommer upp;-) ibland funkar det att åter äta efter rapen men ibland måste jag trösta henne med snuttefilten och nappen så hon nästan somnar och då smyger jag in bröstet i munnen på henne varpå hon tar tag och dricker "som vanligt".. har ni några teorier? Det brukar vara på kvällen men ibland även på dagen. Känner mig lugn har all tid i världen att amma så känner mig inte stressad. Men de gör såklart lite ont i hjärtat när hon blir så ledsen. Jag menar, bröstet tröstar väl alla barn alltid? (Om de ammas) även om de inte är hungriga så borde de ju "snutta" bara.?
Mannen har börjat jobba igen efter 6veckor hemma så nu får jag och bebis klara oss själva, denna vecka har gått mycket bra. Vi vaknar mellan 8-9. Hon äter först sedan sitter hon med i sin stokke newborn stol och "pratar" skrattar (inte ljudligt ännu) och ler. Är hon vaken cirka en timme/en och en halv så får hon en liten skvätt mat till och då kan hon inte hålla ögonen öppna, då är det perfekt för en långpromenad med vagnen ofta nu under semester tider följer grannen och hennes pojk med.