Som en väderomväxling. En vacker dag som oväntat blir väldigt kvav, plötsligt när man vänder sig om ser man flertalet tjocka moln, som på noll och ingenting drar ihop sig och blir mörka, strax därpå börjar det regna. Huvudet känns tungt och huvudvärken är ett faktum. Snart börjar det åska...
Vi har haft en fin helg, i goda vänners sällskap, hunnit med en rejäl promenad (milpromenaden) tillsammans med min älskling. Vi vart även på Konfirmation. Det är inte ofta vi går till kyrkan, utan det är tillfällen som konfirmation, bröllop, dop mm. Vi gjorde oss i ordning, jag klädde mig i ljusa kläder, la en makeup, döljde det innersta skalet. Ingen i kyrkan kunde ana vår längtan. Det var tufft. Barnskrik hördes när prästen predikade, mammor och pappor som följde sina barn ut och in genom sidodörrarna då de blev rastlösa över att sitta stilla i bänkraden. Satt och fingrade på mitt barnlängtan hänge som jag fäst på mitt Thomas Sabo armband.
På kvällen när vi gått och lagt oss, brast det. Kunde inte hålla tårarna tillbaka. De rann ut efter kinden. Vi kramades, mannen kände att hans kind blev våt då mina tårar rullade vidare över hans. Han kramade mig ännu hårare, förstod men frågade vad det var som gjort mig ledsen. Det tog ett tag att komma till sans men till slut kved jag fram att jag tyckte att dagen varit lång, påfrestanade och jobbig, rösten brast ut i falsett. Tårarnas volym tredubblades. Berättade om; Alla barnen i kyrkan. Prästens svammel om att Gud finns där för oss och att Gud är snäll, vänlig och rättvis?! Yeah right? (Kanske ska tillägga att jag inte tror på någon Gud) Det UNGA paret under middagen (släkt till konfirmanden) kring 21år gamla hade ett barn på 2,5år och en nyfödd bebis (mindre än 6månader gammal). Undvek att prata med dem, hälsade som hastigast. Se svärfar och svägerska leka skoja och busa med denna 2,5åring kändes som om någon tog mitt hjärta och vred åt varsitt håll, likt "tusen nålar" Smärtsamt. Gick på toaletten, trots att jag inte var kissenödig. Hjälpte till i köket för att skingra tankarna.
