Två kollegor och jag lunchar. Den ena kollegan säger till den andra, ska inte du skaffa din tredje snart? Kollegan svarar att hon gärna skulle vilja, men att det inte alltid är så enkelt. Det är inte bara att "skaffa" barn.
Konversationen dör ut, själv höll jag mig utanför. Efteråt får jag tillfälle och väljer faktiskt att ta upp ämnet igen med den tjejen. Kommer inte ihåg hur jag tog upp det. Men det visade sig att tjejen som har två barn sedan innan länge har velat ha ett tredje som inte velat ta sig. Denna arbetskompis har jag sedan start kännt en STOR tillit till och hon är en typisk sådan människa som skulle kunna hålla just en sådan här hemlis.
Så jag outade min situation, berättade om IVFen (hon visste vad IVF betydde!) berättade om de fyra försöken i Danmark med donator (som jag inte berättat för många). Tårarna brände bakom ögonlocken, men höll sig där. Rösten höll på att brista när jag hörde mig själv stå där och berätta om min största hemlighet. Det lät ju som om det var taget ur en mardröm. Känns faktiskt skönt att någon på jobbet vet. Jag litar på henne till tusen. Var även noga med att poängtera att bara för att hon har två barn ska hon inte känna någon skuld över att hon vill ha ett tredje, sorgen är såklart densamma oavsett. Hon berättade också att en vän till henne blivit gravid på tredje IVFförsöket.