När vi för två veckor sedan testade negativt efter vår femte insemination var vi inbjudna till bastukväll hos en kompis bara tanken på att sitta brevid min höggravida granne i bastun fick mig att börja gråta. Att se magen döljd under en tröja är en sak, kände mig i alla fall inte stark nog att utsätta mig för det. Skickade ett meddelande till henne och förklarade att vi just fått svart på vitt att det heller inte fungerat denna gången. Har inte hunnit med att ses sedan dess.
I förrgår när jag kom hem fick jag mig en liten överraskning. På dörren hänger ett hjärta och på trappen står där en lykta med ett ljus i. Började spekulera i vem som pyntat min trapp så fint. Första tanken var att de måste vart grannen. Skickade ett sms till henne och fick till svar. "Hehe, hann tyvärr inte tända lyktan, var lite stressad i morse ;)"
Visst har jag världens finaste granne som tänker på mig! Gjorde verkligen så rätt i att berätta för henne...<3
By the way... idag för EXAKT ett år sedan så injecerade
jag min första hormonspruta...Livet blir inte riktigt som man tänk.