Min pratarkompis som jag tidigare nämnt här i bloggen var och hälsade på mig förra veckan. Hon har vetat allt. Alltid. Hon vet att vi har åkt till Danmark. Men sedan vi flyttade till huset har vi inte hunnit ses lika ofta som tidigare. Hon frågade hur det gick med Danmark och jag berättade att vi nu gett upp hoppet och väntar på att Sahlgrenska ska höra av sig. Jag frågade hur det gick för dem, då de också har vissa defekter. De har inte använt preventivmedel på ett par år, men säger också att de inte "aktivt" har försökt förrän nu... Men någonting säger mig att hon undanhåller någonting. pratade på hur orättvist det är då vissa inte ens behöver blinka förrän de är gravida och andra (jo typ vi) har det så fruktansvärt svårt att lyckas.
Såg hur hennes ögon blev blanka och tårar rann sakta men kontrollerat ner för hennes kind. Frågade om det inte är så att hon faktiskt tycker att det är jobbigare än vad hon berättar för mig. Vilket hon förnekar. Försökte råda henne att ta kontakt och få remiss skickad till IVF då det tar tid innan det är ens tur...
Innan hon åkte hem kramades vi och jag sa ytterligare en gång att "OM du känner att du vill prata om er situation så finns jag här å lyssnar".
Lyktan i mörker**