...påväg till jobbet i morse, Avicii med Wake me up drar igång på radion, vrider upp volymen. Högt. Så högt som det liksom dunkar i hjärtat/bröstet utav basen. Blir liksom blir ETT med musiken. Kan ju inte neka att foten blev tyngre på gaspedalen. Susade fram som ett jetplan. Solen visade sig från sin bästa sida. Jag mådde bra, var glad och tillfreds med livet i DEN stunden.
Väl på jobbet var det tufft. Många tråkiga besked för patienter. Misstänkta metastaseringar, rektalblödningar och väntan på strålning. Känner verkligen empati för mina patienter. Vill så gärna ge dem mer tid. Mår skit över att erbjuda kuratorsamtal då JAG inte har tid eller kan garantera att vi inte blir störda under sådana känsloladdade samtal.
Arbetsdagen började lida mot sitt slut och det vibrerar till i mobilen som jag hade i fickan. Läser "Sah.don. 13.30-15.30" i displayen. Juste, hade ju tänkt att ringa till donationsteamet på Sahlgrenska för att höra hur lång kön är och om man kan få komma till kuratorsamtalet så att man har den biten avklarad ifall det kunde blivit en återbudstid.
Det var lite väntetid, startade bilen och började hemfärden. Charlott(e?) svarade, som vi hade på äggplocksdagen då den 14de Februari när allt rasade. Hon meddelade att de nu hade börjat kalla de som ställde sig i kön i 2012Januari. Menade på att jag får vänta på min tur. Frågade om kuratorsamtalet om man kunde få göra det innan, det fick man om man hade behov att prata med någon. Men fattade det som om att jag ändå måste ha det obligatoriska kuratorsamtalet innan uppstart. Ställde då min sista fråga innan vi skulle avsluta samtalet, "När blev vi uppsatta i kön"? Hon tyckte att det var en konstig fråga för det skulle jag ha fått ett brev om. Ja, fast de skulle kanske "kompensera" oss lite för att vi väntat, eller hur säger man? Charlott fick mitt personnummer och läste lite i journalen, mot sin vilja lät det som. Efter en stund vände tonen, "det här känner jag igen".
Charlott säger att det inte direkt står "när" vi blev uppsatta i kön. Uttryckte min frustration över att få vänta först på IVF, som inte "gick hela vägen" för att sedan åter på nytt få vänta närmare 1,5år på NÄSTA behandling. I journalen stod det att vi skulle "kompenseras" på något vis, men det stod inte hur. Då säger hon de som får mitt hjärta att nästan stanna. "Jo, men jag kan säga att det blir i alla fall inte att vi kallar er DENNA vecka". Hon lät väldigt förhoppningsfull att de skulle kunna kompensera oss på ett bra sätt. Hon bad mig ringa åter på torsdag under telefontiden för då har de haft sin -STOR-ROND-
Åh... snälla snälla, låt det vara POSITIVT besked på torsdag(!)
När jag avslutade samtalet och la ifrån mig mobilen, höjde jag åter volymen. Det vattnades i ögonen, men de rann inte över. Tårkanalen fyllde sin funktion. Men där och då föddes en förhoppning som jag VET kan göra mig besviken men den kan också innebära en stor lycka.